Statistiken med kommentarer

Kalvdödlighet
Sjuklighet hos mjölkkor
Kolikfall hos hästar

Statistikområdet djurhälsa avser att belysa hälsan hos lantbrukets djur. Djur­hälsa definieras som individens, gruppens och besättningens frihet från sjuk­domar, skador och andra lidanden. Exemplen i den här publikationen har valts för att visa möjligheterna att ta fram intressanta uppgifter om olika djurslag, framför allt för nötkreatur. Under lång tid har nötkreaturen registrerats med unika besättnings- och ID-nummer. Det har gett stora möjligheter att använda statistiken i det förebyggande djurhälsoarbetet.

Vi har inte med sjuklighet hos exempelvis gris, får, lamm och höns, eftersom det inte finns någon individdata för de djuren.

Kalvdödlighet

Den första levnadsmånaden för kalvar är den mest riskfyllda tiden och kräver en god hälsoövervakning. Framför allt luftvägs- och tarminfektioner kan bli allvar-liga hot. Alla dödsfall på nötkreatur rapporteras till Jordbruksverkets centrala nötkreatursregister (CDB). Det går därför att få en bra bild av antalet kalvar som dör under sin första månad. I statistiken går det inte att skilja på de kalvar som har dött på grund av sjukdom eller avlivats av andra orsaker. Kalvar som är dödfödda räknas inte med i statistiken. För vissa mindre raser av mjölktyp har uppfödningskostnaderna ibland överstigit värdeökningen av kalven. Den höga andelen dödsfall på tjurkalvar, 8,9 %, av rasen Jersey kan troligen förklaras av att en hel del friska kalvar har avlivats av ekonomiska skäl.

Totalt dog 2,4 % av samtliga kalvar inom en månad efter födseln. Svensk kullig boskap (SKB) var den ras som hade lägst andel kalvar som dör under första månaden, 0,8 %. I tabell 1 redovisas dödligheten separat för de 14 raserna med flest kalvar under 2013.

Antal kalvar som föds per år har minskat från drygt 575 000 till knappt 510 000 mellan åren 2001 och 2013. 36 % av samtliga kalvar som föddes 2013 var av rasen Svensk låglandsboskap (SLB). Samma ras svarade för drygt 44 % av de kalvar som dog inom en månad efter födseln.

Figur A visar andel kalvar som dör inom en månad efter födseln, totalt samt för kvigkalvar respektive tjurkalvar. Kalvdödligheten har varierat mellan åren och har sedan 2003 en ökande trend. Nu är kalvdödligheten på en högre nivå än 2001 för kalvar totalt och kvigkalvar men på en något lägre nivå för tjurkalvar.

 

 

Figur A.  Andel kalvar som dör inom en månad, totalt och kön
2001–2013

 

Sjuklighet hos mjölkkor

Juverinflammation, även kallat mastit, är den mest förlustbringande sjukdomen inom mjölkproduktion. Stora ansträngningar görs på flera områden för att minska antalet sjuka djur. Ett led i bekämpningen är att noggrant registrera mastitfallen. Veterinärernas journalföring rapporteras till Jordbruksverket. Därifrån förs data angående nötkreaturen över till branschorganisationen Växa Sverige, tidigare Svensk mjölk. Uppgifterna används sedan i avelsarbetet för att få fram djur som är mer motståndskraftiga mot sjukdomar.

Uppgifter från Växa Sverige avser kontrollanslutna besättningar under kontrollåret 1 september 2013 till 31 augusti 2014 och visar antal sjukdomsfall per 100 djur.

I figur B och C visas frekvensen, antal sjukdomstillfällen per 100 kor, av några sjukdomar i besättningar av olika storlek. Redovisning av sjukdomstillfällen hos olika besättningsstorlekar baseras på sjukdomstillfällen bland drygt 270 000 mjölkkor, det är knappt 79 % av samtliga mjölkkor i Sverige. Andel kor som finns i respektive besättningsstorlek enligt data från Växa Sverige stämmer nästan med andel kor i respektive besättningsstorlek som redovisas i Statistiskt meddelande JO 20 SM 1401 Husdjur i juni 2013, slutlig statistik. Vi förutsätter här att de djur som inte tillhör kontrollanslutna besättningar har samma sjukdomsfrekvens som de djur som tillhör kontrollanslutna besättningar. Det är ca 11 % av mjölkkorna som tillhör besättningar med fler än 300 mjölkkor.

När det gäller den totala sjukdomsfrekvensen fördelat på besättningsstorlekar är den störst bland besättningar med fler än 300 djur (31,1) och minst bland besättningar med 100-149 djur (24,4).

 

 

Figur B.  Sjukdomar hos mjölkkor som minskar i frekvens med besättningens storlek, 2013/2014, antal sjukdomsfall per 100 djur

 

De sjukdomar som minskar tydligast med ökande besättningsstorlek är i hög grad utfodringsbetingade (acetonemi), men också kalvningsförlamning visar minskning vid ökande besättningsstorlek, se figur B. Det kan antas att det i större besättningar finns mer teknik för utfodringsoptimering och foderstyrning vilket ger en mer behovsanpassad utfodring och djurhållning.

Kalvningsförlamning är ett exempel där sjukdomsfrekvensen minskar över tid. För besättningar med färre än 25 djur har den minskat från 4,1 till 3,6 mellan kontrollåren 2008/2009 och 2013/2014.

 

Figur C.  Sjukdomar hos mjölkkor som ökar i frekvens eller förblir oförändrad med besättningens storlek, 2013/2014, antal sjukdomsfall per 100 djur

 

Redovisningen i kontrollanslutna besättningar (2013/2014) visar att det finns högre mastitfrekvens i de största besättningarna jämfört med övriga besättnings­storlekar, se figur C. Som beskrivs ovan är redovisningen baserad på veterinärernas sjukdomsrapportering till Jordbruksverkets djursjukdatabas. Den ökade mastitfrekvensen i de största besättningarna kan dels bero på att djurhållaren är mer uppmärksam för minsta sjukdomshändelse och kallar på veterinär för all behandling och dels på att sjukdomstrycket i större besättningar ökar. Det krävs dock flera andra mätmetoder för att få en förklaring till variationen mellan besättningsstorlekarna.

Mastit är ytterligare ett exempel på sjukdom där sjukdomsfrekvensen över tid har en nedåtgående trend. Mastitfrekvensen i besättningar med fler än 300 djur har minskat från 17,5 kontrollåret 2008/2009 till 14,4 kontrollåret 2013/2014. För besättningar med 25-49 djur har mastitfrekvensen minskat från 14,3 till 10,9 under samma tid.

Det är inte bara mastitfrekvensen som är högst i de största besättningarna. Re­dovisningen i de kontrollanslutna besättningarna visar också att sjukdoms­frekvensen för både övriga sjukdomar och samtliga sjukdomar är högst i besättningar som innehåller fler än 300 djur.

Figur D redovisar antal sjukdomsfall per 100 kor för olika raser. Informationen om sjukdomar fördelat på ras baseras på sjukdomsfall hos drygt 285 000 mjölk­kor, vilket är drygt 83 % av samtliga mjölkkor i Sverige. Knappt 250 000 av korna har varit utan sjukdom. Alltså är det knappt 13 % av korna som svarar för samtliga sjukdomsfall. Vi förutsätter här att de djur som inte tillhör kontroll­anslutna besättningar har samma sjukdomsfrekvens som de djur som tillhör kontrollanslutna besättningar.

 

Figur D.  Förekomst av vissa sjukdomar hos mjölkkor efter ras 2013/2014, antal sjukdomsfall per 100 djur

 

Sjukligheten är störst för Svensk Jerseyboskap (SJB) och Svensk låglands­boskap (SLB), de har 29,8 respektive 28,7 sjukdomsfall per 100 djur kontroll­året 2013/2014. Antal sjukdomsfall per 100 djur minskar för samtliga grupper sedan förra kontrollåret. Sedan kontrollåret 2007/08 har antal sjukdomsfall per 100 djur minskat från 32,4 till 26.

Även sjukdomsfrekvensen för samtliga sjukdomar minskar sedan förra kon­trollåret. I tabell 2 b kan man se att sjukdomsfrekvensen för mastit har minskat från 14,3 till 10,7 sedan kontrollåret 2007/2008. Mjölkkor av rasen SLB har lite högre mastitfrekvens än andra raser medan rasen SJB har högre andel kalvningsförlamning än andra raser.

Kolikfall hos hästar

Begreppet kolik kan innefatta förstoppning, tarmlägesförändringar eller diffusa buksmärtor av okänd orsak. Kolik hos häst förlöper ibland dramatiskt och leder ofta till veterinärbehandling. Rätt utfodring och motion motverkar uppkomsten av många kolikfall.

I figur E visas fördelningen av kolikfall under 2013 uppdelat i tre regioner i Sverige. Det är inga större skillnader mellan regionerna. I tabell 3 finns information om fördelningen totalt i Sverige för åren 2005 till 2013.

Kolikfallen minskar drastiskt under sommarmånaderna när hästarna går på bete. Under tremånadersperioden juni till augusti rapporterades knappt 16 % av årets samtliga kolikfall. Detta kan jämföras med en annan tremånadersperiod, januari till mars, då knappt 32 % av alla kolikfall rapporterades. Detta visar vikten av att hästarna får gå på bete. Sjukdomsfrekvensen ser likadan ut även under tidigare år.

Jämfört med genomsnittet för 2005–2012 i riket så var det framför allt lägre andel i slutet av 2013 än för genomsnittet.

Statistiken bygger på veterinärernas journalföring som rapporteras vidare till Jordbruksverket. Vi vet dock att många kolikfall inte rapporteras av veterinärer då det inte finns krav på att rapportera alla hästbehandlingar. Vi förutsätter att det är lika stor andel underrapportering under hela året vilket gör att variationerna mellan månaderna kan anses riktiga.

Informationen visar inte hur många hästar som fått kolik då en häst kan bli registrerad för flera kolikfall per år. Informationen baseras på totalt 7 544 rapporterade kolikfall i Sverige. 4 185 av dem rapporterades i Götaland, 2 444 av dem i Svealand och 915 i Norrland.

Trenden är att antalet rapporterade kolikfall per år ökar. 2005 var det knappt 5 500 kolikfall. Vi vet inte om det beror på att antalet hästar ökar, antalet kolikfall ökar eller om rapporteringen blivit bättre.

Enligt Statistiskt meddelande JO 24 SM 1101 Hästar och anläggningar med häst 2010 fanns det totalt 362 700 hästar år 2010. 192 600 av dem fanns i Götaland, 122 500 i Svealand och resterande 47 600 i Norrland.

 

Figur E.  Årlig fördelning av kolikfall hos häst över årets månader 2013,
procent