Statistiken med kommentarer
Arrendepriser i Sverige
Arrendepriser inom EU
Markpriser i Sverige
Markpriser i EU-länder
I detta SM redovisas genomsnittliga arrendepriser för
olika slag av arrenden. Priser redovisas för jordbruksmark och åkermark,
där det i jordbruksmark, förutom åkermark, även ingår betesmark. Vidare
redovisas priser både inkl. och exkl. gratisarrenden. Samtliga priser är
rensade för arrenden där arrendatorn arrenderar av sig själv, t ex genom
självägt bolag, och för andra arrenden där priset enligt uppgiftslämnaren
inte är satt på marknadsmässig grund.
Det genomsnittliga arrendepriset på jordbruksmark i
landet har ökat med knappt 3 % mellan 2001 och 2002. Prisökningen är något
lägre än vad den var de första åren efter EU-inträdet. EU-inträdet innebar
en förändrad jordbrukspolitik med inriktning mot mer direktstöd och mindre
prisstöd än tidigare. En följd av detta har varit att värdet av
produktionen generellt minskat medan värdet av produktionskapital såsom t
ex mark ökat. Ökningen mellan 2001 och 2002 har varit procentuellt sett
störst i sydligaste Sverige samt i norra Sverige.
Diagram
1. Genomsnittligt arrendepris för
jordbruksmark 2001 och 2002, inkl. gratisarrenden, kr/ha.
Diagram 2. Utvecklingen
av arrendepriser 1994-2002.
Skillnader i arrendepris ska ses mot bakgrund av att
andelen gratisarrenden varierar påtagligt mellan områdena. Majoriteten av
arrendena i Norra Sverige är gratisarrenden, medan dessa endast utgör en
mindre andel i Sydsverige. Utesluts gratisarrendena vid beräkning av
arrendepriserna, erhålls en något förändrad prisbild jämfört med diagram 1,
där dessa ingick. Diagram 3 visar att prisgapet mellan Sydsverige och Norra
Sverige då minskar något samt att genomsnittliga arrendepriser nästan
fördubblas i Norra Sverige. I Sydsverige påverkas priset endast med några
få procent.
Diagram
3. Genomsnittligt arrendepris för
jordbruksmark 2001 och 2002, arrenden med avgift, kr/ha.
De priser som presenterats ovan avser priser på
jordbruksmark, d.v.s. både åker- och betsesmark. I följande diagram
redovisas priserna för de arrenden vilka enbart består av åkermark. När
dessa jämförs med diagram 1, där priset gällde all jordbruksmark, framgår
att priset på ren åkermark är betydligt högre i landets södra delar, medan
priset på åkermark i de nordligare delarna inte skiljer sig från priset på
jordbruksmark. Detta innebär att priset på betesmark är mycket lägre än
priset på åkermark i de södra delarna av landet medan skillnaden inte är så
stor i de norra delarna.
Ett genomsnittspris för enbart betesmark har också
beräknats. Eftersom beräkningsunderlaget är mycket litet bör resultaten
tolkas mot bakgrund av detta, varför endast siffror för hela riket
presenteras här. Det beräknade arrendepriset för enbart betesmark inkl.
gratisarrenden var 355 kr/ha för 2001 och 382 kr/ha 2002. Både nivån och
förändringen mellan åren ska tolkas med stor försiktighet då underlaget för
beräkningarna är mycket litet.
Diagram
4. Genomsnittliga arrendepriser
för åkermark 2001 och 2002, inkl gratisarrenden, kr/ha.
EU:s statistikkontor Eurostat samlar in statistik över
arrendepriser från medlemsländerna. Denna statistik är inte harmoniserad
mellan länderna och kan därför skilja sig åt avseende innehåll, begrepp och
definitioner. Av följande diagram, som därför måste tolkas med
försiktighet, framgår att omräknat till euro hade Danmark de högsta
redovisade arrendepriserna år 2000. I diagrammet har endast länder som
redovisat pris på jordbruksmark totalt medtagits. Många länder redovisar
separata priser på åkermark och betesmark men saknar ett sammanslaget pris
för jordbruksmark. Av diagrammet framgår att Sverige tycks ha en betydligt
lägre arrendeprisnivå än närliggande EU-länder. En stapel för Sydsverige
har också lagts in, för att en jämförelse med mer likvärdig jordbruksmark,
t.ex. med Danmark, ska kunna göras.
Diagram 5. Arrendepriser
för jordbruksmark, euro/ha 2000.
Den andel av jordbruksmarken som arrenderas, varierar
kraftigt mellan medlemsländerna. År 1997 var andelen högst i Belgien och
Frankrike där mellan 60 och 70 procent av jordbruksmarken arrenderades.
Extremt låg är andelen i Irland, där endast ca 13 procent arrenderas.
Sverige tycks ligga i närheten av EU-genomsnittet. Av diagram 6 framgår
också att den totala andelen arrenderad jordbruksmark haft olika utveckling
i olika länder mellan åren 1975 och 1997.
Medan vissa länder, däribland Sverige, haft en ökad
andel arrenderad jordbruksmark har andelen minskat i Belgien, Nederländerna
och Storbritannien. Bortsett från Frankrike och Tyskland ligger
förändringarna mellan 1975 och 1997 på max ±15 procentenheter för de länder
där det finns jämförbara siffror. I Tyskland bygger uppgiften för 1975 på
förhållandena i det som då var Västtyskland, medan det för 1997 var det nya
Tyskland.
Diagram
6. Andelen arrenderad
jordbruksmark, 1975 och 1997, uttryckt i procent.
Markprisernas utveckling i olika delar av landet
redovisas i diagram 7. Redovisade priser innefattar både åkermark och
betesmark. Det framgår att priserna skiljer sig kraftigt mellan olika
regioner i landet. Markpriserna i det jordbruksdominerade Sydsverige ligger
t.ex. i genomsnitt ca tio gånger högre än i Norrland. Markpriserna har
legat relativt stilla i Norrland under den senaste nio-års perioden, medan
de stigit betydligt i Götalands södra slättbygder. Övriga områden visar en
mer oregelbunden prisutveckling med höga prisnivåer 1992 och en sänkning
1993. Efterföljande år har en återhämtning skett och 2001 års prisnivå är i
de flesta fall högre än den som var 1992.
De fem senaste åren har markpriserna stigit
anmärkningsvärt mycket i Götalands södra slättbygder, även om en viss
tillbakagång skedde under 1999. 2001 års prisnivå ligger hela 80 %
över 1995 års nivå. Liksom för arrendeavgifterna ligger förklaringen troligtvis
i den nya jordbrukspolitiken efter EU-inträdet. Det kan dock inte uteslutas
att variationen mellan åren till viss del kan bero på att prisskattningarna
bygger på ett relativt litet antal köp.
Diagram
7. Priser på åkermark 1992-2001,
tkr/ha uppdelat på produktionsområden.
EU: s statistikkontor Eurostat samlar in och publicerar
för de flesta medlemsländerna markpriser. De siffror som publiceras i detta
avsnitt har hämtats från Eurostats databas, NewCronos. På grund av
svårigheter att jämföra olika länders markpriser i absoluta tal till följd
av skilda insamlings- och bearbetningsmetoder är det viktigt att endast
analysera prisutvecklingen (ej prisnivån) på jordbruksmark i varje enskilt
land. I de fall metodbyte i enskilda länder gjorts under den redovisade
perioden försvåras jämförbarheten mellan ländernas prisutveckling.
Utvecklingen av markpriser redovisas både nominellt och realt. Den reala
utvecklingen har erhållits genom deflatering av de nominella priserna med
respektive lands konsumentprisindex.
I diagram 8 har de sex länder som redovisat priser för
total jordbruksmark mellan åren 1990 och 2000 medtagits. Av diagrammet
framgår att den reala prisutvecklingen mellan 1990 och 2000 har varierat
kraftigt mellan de olika länderna. Prisutvecklingen har varit starkast i
Danmark och Irland, som har haft reala prisökningar. Även Sverige har haft
en real prisökning medan övriga jämförbara länder visar på reala
prissänkningar, framförallt Finland där priserna nära nog halverats.
I tabellavsnittet redovisas också genomsnittliga
markpriser för EU-länderna. Denna måste dock tolkas med försiktighet
eftersom definitioner, begrepp och metoder för beräkningarna skiljer sig åt
mellan länderna.
Diagram
8. Realt redovisat markpris 2000 i
förhållande till 1990 (index med priset 1990=100).
Av diagram 9 framgår att den reala prisutvecklingen på
jordbruksmark i Danmark, Sverige och Finland under de senaste åren varit
positiv. I Tyskland har däremot prisutvecklingen varit negativ och under
alla tre åren.
Diagram
9. Årlig real prisutveckling på
mark under perioden 1998-2000.
|
