Ta hand om döda djur och slaktbiprodukter

För att bland annat undvika risk för spridning av smittsamma sjukdomar måste du ta hand om döda djur och slaktbiprodukter på ett säkert sätt. Materialet ska normalt sändas till en godkänd eller registrerad anläggning eller mottagare.  Transporten till slutdestinationen måste uppfylla de krav som ställs.

Mottagaren måste alltid ha en anläggning som är godkänd eller registrerad eller ha ett särskilt tillstånd av Jordbruksverket för att ta emot den specifika typen döda djur eller slaktbiprodukter.

Här hittar du mer information med listor över godkända registrerade anläggningar samt mottagare med särskilt tillstånd. Observera att de flesta anläggningar bara får ta emot vissa typer av animaliska biprodukter. I vissa fall är det tillåtet att använda döda djur och slaktbiprodukter som foder eller för undervisning, forskning eller diagnostik. Mer information hittar du på de sidor som rör det specifika användningsområdet.

Ett handelsdokument i original måste följa med det döda djuret eller slaktbiprodukterna till mottagande anläggning.

Döda djur

Här lämnas en översiktlig beskrivning av hur döda djur ska hanteras. Du hittar mer information under respektive djurslag. För vissa idisslare finns till exempel krav på provtagning varför det är viktigt att dessa djur är korrekt märkta.

Var lämnar jag döda djur?

Det finns företag som samlar in döda djur. De döda djuren körs sedan vidare till godkända anläggningar och går slutligen till förbränning. För lantbrukets djur är Svensk lantbrukstjänst det enda företag som har riksomfattande insamling av döda djur. På deras webbplats kan du hitta en lokal entreprenör. Du kan även kontakta din veterinär eller länsstyrelsen för att få information om lokala entreprenörer. För sällskapsdjur finns det flera godkända kremeringsanläggningar runt om i landet. Det finns även kremeringsanläggningar för häst.

Kan jag själv bortskaffa döda djur?

I vissa områden i Sverige får du gräva ned döda djur av alla djurslag. Dessa områden hittar du i bilaga 2 till föreskriften om befattning med animaliska biprodukter. Det rör sig i huvudsak om glesbygd i norra Sverige samt en bit söderut längs norska gränsen.

Döda sällskapsdjur och hästar kan grävas ner i hela landet. Minigris och dvärgget räknas här som sällskapsdjur.

Om du misstänker djuret har dött av en epizootisk sjukdom (till exempel mjältbrand, svinpest eller mul- och klövsjuka) får du inte gräva ner det, utan du ska omedelbart kontakta veterinär. Läs mer om smittsamma sjukdomar här.

Läs mer om nedgrävning under Mer information.

För lantbruk med till exempel fjäderfä- och svinproduktion som har gårdspanna finns möjlighet att få pannan godkänd av Jordbruksverket för förbränning av gårdens döda djur.

Vilda döda djur

Om man påträffar vilda döda djur i naturen kan man normalt låta dem ligga kvar. Det är bara om djuret misstänks vara infekterat med sjukdom som kan överföras till människor eller djur som det kan behöva skickas till destruktion. Då gäller samma regler som för lantbrukets döda djur. Den som påträffar ett dött djur i naturen har ingen anledning att misstänka något sådant såvida inte myndigheterna gått ut med särskild information om risk för någon smittsam djursjukdom bland vilda djur.

Vissa döda vilda djur vill Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) få in för obduktion i ett övervakningssyfte.

De sjukdomar man är mest rädd för är sådana som är smittsamma och som kan ställa till stor skada om de drabbar våra lantbruksdjur (så kallade epizootiska sjukdomar). Exempel är svinpest och mul- och klövsjuka. Upptäcks en sådan sjukdom måste alla misstänkt smittade djur samlas in och destrueras i enlighet med lagstiftningens krav.

Däremot är rävskabb eller andra parasiter inte något som kräver att kroppen måste skickas för destruktion. Det är dock bra om kroppen bortskaffas t.ex. genom nedgrävning eller avfallsförbränning för att undvika risk för spridning av parasiter. Kommunen kan behöva kontaktas eftersom det blir en miljöfråga.

Om det inte finns någon misstanke om någon epizootisk sjukdom finns det ingen skyldighet för markägaren eller kommunen att samla in djurkroppar från naturen om inte miljölagstiftningen kräver det.

Biprodukter från slakt av produktionsdjur och från vilthanterings- och fiskanläggningar

Slaktbiprodukter från produktionsdjur och från vilt på vilthanteringsanläggningar samt rens från fiskanläggningar som inte ska användas som livsmedel delas in i tre olika kategorier av animaliska biprodukter. Även blod som tappas från djur i samband med avblodningen är en animalisk biprodukt om det inte ska användas som livsmedel.

Indelningen i kategori 1–3 ligger till grund för hur produkterna får användas. Vissa kan till exempel användas som foder till hundar eller pälsdjur, alternativt kan de komposteras eller rötas eller användas för tekniskt bruk. En del slaktbiprodukter, till exempel specificerat riskmaterial, måste alltid destrueras.

Mottagaren måste ha en anläggning som är godkänd eller registrerad av Jordbruksverket för den specifika kategorin biprodukter eller ha tillstånd från Jordbruksverket för att ta emot och använda produkterna. Detta gäller oavsett vad produkterna ska användas till. För vissa typer av produkter ligger tillståndet i våra föreskrifter och det räcker med en registrering. Det gäller bland annat för kategori 3 som foder till sällskapsdjur och pälsdjur och för en del andra användningsområden.

Det finns en lista över samtliga godkända och registrerade anläggningar som hanterar animaliska biprodukter liksom de flesta grupper av mottagare som är registrerade. Observera att de flesta bara får ta emot vissa typer av animaliska biprodukter.

Ett handelsdokument i original måste följa med slaktbiprodukterna.

Vissa typer av slaktbiprodukter får grävas ner om kommunens anvisningar och EU-lagstiftningens krav på nedgrävning följs.

Slaktbiprodukter som får grävas ner är:

• Biprodukter från slakt vid vilthanteringsanläggningar över hela landet
• Biprodukter från slakt och styckning av ren i vissa områden
• Biprodukter från husbehovsslakt i vissa områden
• Andra slaktbiprodukter och styckningsrester efter särskilt tillstånd från Jordbruksverket i vissa områden

Områdena hittar du i bilaga 2 till föreskriften om befattning med animaliska biprodukter.

Hela djurkroppar och animaliska biprodukter från frilevande vilt i hägn

För frilevande vilt i hägn finns särskilda regler för de animaliska biprodukter som uppstår innan vilthanteringsanläggningen. Detta innebär att hela djurkroppar, eller animaliska biprodukter som avskiljs från djurkroppen innan den tas in till en vilthanteringsanläggning ska grävas ner, om du inte skickar det för destruktion på samma sätt som slaktbiprodukter från tamboskap.

Du måste följa kommunens anvisningar och EU-lagstiftningens krav på nedgrävning.

Landlevande däggdjur som lever fritt i hägn bör betraktas som frilevande vilt om

• djurslaget finns vilt i den svenska faunan, till exempel kronhjort, dovhjort, vildsvin och mufflonfår
• hägnet är godkänt av länsstyrelsen
• storleken på hägnet och biotopen i hägnet är anpassade till djuren så att de inte har brist på föda under vegetationsperioden
• djuren jagas enligt de jaktmetoder som uppfyller kraven i jaktlagen, jaktförordningen och Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd om jakt och statens vilt.

Om det hägnade viltet inte uppfyller dessa villkor ska du ta om hand slaktbiprodukterna på samma sätt som slaktbiprodukter från till exempel nötkreatur och gris.

Slaktbiprodukter från vilda djur

Slaktbiprodukter som uppstår vid bland annat jakt för eget eller jaktlagets bruk kan lämnas kvar i skogen. Men du måste följa miljöbestämmelserna. Kontakta din kommun om du är osäker.